Eira – som inte borde leva

 

För Eira Kunze Nilsson, som är uppväxt i ett jordbrukarhem i Tångeråsen, är 9 februari 1997, ett datum som förändrades hennes liv på ett brutalt sätt. Hon var på hemväg till Strömsund från Offerdal, där hon hade uppvaktat sin pappa.

När hon nådde till rondellen i Krokom blev allt svart. Lastbilen, ambulansen, helikopterfärden till Umeå är inget hon känner till, förutom det som andra har berättat.

Här skulle historien ha kunnat sluta, men en fantastisk läkarinsats och en minst lika imponerande styrka och livsvilja från Eiras sida har gjort att hon nu återfinns i Strömsunds kulturliv på ett mycket påtagligt sätt.

Vid tiden för olyckan arbetade hon som språklärare i Strömsund. Dessförinnan hade hon skaffat sig en gedigen utbildning bland annat vid universiteten i Uppsala och Linköping.

Kollisionen
Kollisionen för tjugoett år sedan var kraftig. Eiras bil, där även hennes två söner åkte, blev totaltkvaddad och lastbilen välte på sidan. En av sönerna fick hjärnskakning, medan den andre klarade sig utan några allvarliga fysiska skador men upplevde en chockartad mardröm med blod överallt.
Innan räddningskåren, ambulanserna och brandkåren kommit till platsen, hade en tillskyndande kvinna hjälpt den yngre sonen att ta sig ut ur bilen, medan en man såg att Eira satt fastklämd, var skalperad och knappt kunde andas, hon berättar:

– Han hade tydligen uppfattat något läte från mig och förstod att jag levde. Eftersom halsen var fastklämd mellan ryggstödet och ratten, började han trycka ryggstödet bakåt, så att jag lättare skulle kunna andas. Förmodligen blev det min räddning.
Skadorna, på en ryggkota. var omfattande och efter ankomsten till Östersunds sjukhus drabbades hon även av en hjärnblödning. Hon flögs därefter till universitetssjukhuset i Umeå och en lång rad svåra och komplicerade operationer inleddes. Från tiden i Umeå berättar hon bland annat:

– Där fick jag av en stroke till och nu svällde hjärnan så att läkarna fick ta bort en del av skallbenet. Den hölls nedfryst under ett helt år innan den kunde sättas tillbaka.

 

Efter att ha hållits nersövd i tre veckor väcktes hon men tvingades bära en ställning för att fixera huvud och hals. En ställning som gick några centimeter ovanför hennes huvud och ner till magen.

 

 


Vägen tillbaka
Efter vistelsen i Umeå började den svåra vägen tillbaka till ett vanligt liv. En väg som förutom svårigheter också gett henne många nya lärdomar. En sak blev väldigt påtaglig för henne var att jämtskan är hennes förstaspråk. När hon började söka efter ord så var det jämtska uttryck som kom först:
– Det bara fanns där. När det gällde övriga språk fick jag börja träna ord för ord och mening för mening.
Det har nog att göra med att Tångeråsen och den jämtländska landsbygden har hela tiden funnits i hennes hjärta. Hon har studerat och behärskar flera språk, engelska, spanska, franska och tyska, men hon har alltid betraktat jämtskan som sitt förstaspråk:
– Så fort je vål lite trött så blare je på jamska, säger hon med ett leende.

Hon berättar också rolig episod från en tid när hon bodde i Wales. En brevbärare lärde henne världens längsta ortsnamn. En by i Wales har ett namn som är femtiofyra bokstäver långt och det ordet kom snabbt tillbaka:
– Han måste ha gjort ett bra jobb.

Träning och återkomst
Eira hade sjungit sedan hon var liten men när hon vaknade på Solliden och skulle försöka hitta några sångtoner, fanns inget kvar.
Men hennes medvetna träning av hjärnan, bland annat genom att konsekvent leta och sätta ihop ord, medverkade förmodligen till att även sången kom tillbaka.

Nu är hon med och sjunger i olika musiksammanhang, t.ex. kyrkokören i Strömsund, men hon sjunger även solo i olika sammanhang. En av hennes förebilder är Edith Piaff och hon har vi några tillfällen sjungit hennes sånger och även berättat om henne. Hon ser sig som en ”sopran som gärna tar i” när hon sjunger:
– Jag hoppas att barnbarnen senare kommer att lyssna på hur jag sjunger och har sjungit.

Förutom sång har Eira haft alltid haft ett stort intresse för språk och efter olyckan har Eira även börjat skriva regelbundet:
– Det är inget huvudintresse, men jag började med att skriva ner det jag mindes och hörde om olyckan och vägen tillbaka.
Dessa anteckningar blev så småningom en bok som heter ”Olyckan och vägen tillbaka.” Den beskriver, precis som titeln antyder, kraschen och hennes rehabilitering.

Den boken följdes av en bok som heter ”Tre kvinnor berättar” där hon porträtterar några kvinnor som berättat om speciella och konstiga saker som de upplevt.
Den tredje boken och den som blivit populärast bland läsarna är en diktsamling på jämtska, ”N henn å ´n henna, åsså når te.”
Eira försöker att skriva en stund varje dag, vilket känns viktigt för henne.

De flesta trodde aldrig att hon skulle återkomma som lärare, men det gjorde hon. Ett drygt år efter olyckan fanns hon där i skolan och undervisade. Hon orkade inte arbeta heltid, men arbetade många år på deltid.

För egen del blev jag oerhört fascinerad av Eira och hennes berättelse. Hon har visat vad enveten träning kan innebära. Från medvetslöshet och ”nära döden” till att ha sjungit och medverkat i konserter samt  och skrivit och gett ut böcker imponerar på mig.

Vill du läsa mera om hennes återkomst eller skrivande i övrigt så kan du kontakta henne. Hennes böcker finns också att köpa hos affärerna Gamla Lanthandeln i Krokom, Änge Park i Jämtlands Änge och Gaupa i Östersund.

Kommentera