Girighet eller makt

Ett smakprov ur "Girighet eller makt":

 

 

Kapitel 1

Det var den 11 april och en känsla av obehag och viss spänning spreds bland Jämtlandsbankens personal, när avdelningscheferna på eftermiddagen beordrade samtliga att infinna sig i lunchrummet Duvan på huvudkontoret klockan nitton samma kväll. Till bankens avdelningskontor ringde bankledningens assistent Gudrun Eriksson och framförde samma budskap.

 

Budskapet var att viktig information om banken skulle lämnas under kvällen men att för närvarande kunde ingenting sägas. På sättet, som kallelsen framfördes, insåg alla att det var information utöver det vanliga och ingen protesterade eller meddelade att kallelsen kom för sent. Många i personalen ägnade en stor del av eftermiddagen till att prata och gissa om vad som hade hänt, eftersom informationen kom så plötsligt. Någon yttrade det som många kände.

– Det är bara vid katastrofer och annat elände, som det kommer kallelser med någon timmes varsel.

Vid huvudkontoret försökte alla att avsluta dagens arbete så fort som möjligt för att hinna hem, äta en snabb middag och åka tillbaka till banken igen. Vid avdelningskontoren skedde samma sak, förutom att de flesta inte hann åka hem till sina bostäder utan gick direkt från kontoret till bilen för att åka till Östersund. En vanlig middag denna kväll blev hamburgare eller varm korv.

Det var ett behagligt väder och det kändes att våren på allvar började anlända till Jämtland. Kvällarna hade blivit ljusa, stora bara fläckar av marken syntes på ägor och åkrarna och vägarna var torra och fina. Det var en kväll, som många skulle ha föredragit att ta en promenad eller joggingrunda under, istället för att bege sig till banken. Ingen ville dock missa informationen som skulle komma, för utan tvekan var det något speciellt som hade inträffat.

Kvällsmötet hade precis börjat. Ordförande Anders Sundell tillsammans med vice ordförande Mats Lundholm satt vid ett bord längst fram i rummet, när Mats plötsligt reste sig upp från stolen och med hög röst sade:

– Gustaf, jag försäkrar dig inför all personal att du inte är någon förskingrare, men nu har vi ett internt möte med personalen, så jag vill att du lämnar lokalen.

Dessa brutala ord mötte Gustaf Stridh, när han kom in i Duvan. Gustaf hade ingen inbjudan till mötet, men kunde inte föreställa sig att han inte var välkommen.

Mats, som var lång och kraftigt byggd och hade en lika kraftig och bullrig stämma, försökte nu stoppa Gustaf från att komma in i salen. Gustaf hade ställt sig vid dörren till Duvan och därför hade inte många av deltagarna märkt att han hade kommit. När Mats plötsligt hade rest sig och börjat prata, vände sig därför alla deltagarna mot dörren och fick se Gustaf.

Stämningen i salen var mycket spänd, precis som den hade varit i banken de senaste dagarna. Vissa rykten hade sagt att Gustaf Stridh skulle tvingas lämna sitt jobb som vd för Jämtlandsbanken.

Gustaf var en konservativ, formell och stridbar vd, skicklig ekonom men tyvärr inte alltid så lyckad i sociala sammanhang. Det uppstod då och då förvirrade situationer och missförstånd, när han yttrade sig. Det berättades bland personalen om sammanträden eller kundträffar där Gustaf hade deltagit och som hade slutat med total förvirring. Inte för att Gustaf ville någon illa, tvärtom, men hans sätt att uttrycka sig orsakade ibland missförstånd. Många mindes med både obehag och ett visst mått av humor, när Gustaf skulle avtacka en avgående styrelseledamot vid ett av bankens avdelningskontor och inte uttryckte sig bättre än att styrelseledamoten trodde sig vara omvald, trots att han själv hade avsagt sig sitt uppdrag.

Att Gustaf dessutom hade varit öppet kritisk mot delar av sin egen styrelse var heller ingen hemlighet. Gustaf var en högerman av den gamla stammen medan majoriteten av styrelsen hade sin politiska hemvist i det socialdemokratiska ledet.

– Jag vill bara ge personalen en kort information och min version av hela denna märkliga historia, svarade Gustaf lite lamt där han stod alldeles innanför dörren.

– Du ska ut, skrek Mats. Det är vi och fackklubben som svarar för informationen i kväll.

Det syntes på lång väg att Mats trivdes med den uppkomna situationen. Flera gånger hade han blivit tillplattad av Gustaf, men nu skulle den jäveln äntligen få veta vem som bestämde. Gustaf borde begripa att man inte utmanade Mats Lundholm i onödan. Gustaf blev stående alldeles stilla och tystnaden blev total och pinsam i lokalen. Han och Mats tittade på varandra och ingen sa någonting.

– Jag tycker Gustaf ska få prata, hördes en röst i lokalen. Den tillhörde Tomas Johnsson som arbetade på ekonomiavdelningen. Tomas var en tystlåten person, som efter ungefär tio års arbete med ekonomifrågor, hade börjat komma bra överens med Gustaf. De första anställningsåren hade även Tomas haft en massa missförstånd i sin relation med Gustaf, men med åren hade det blivit bra och Gustaf hade till och med ”blivit Du” med Tomas.

Ytterligare några personer yttrade sig och ansåg att Gustaf måste få sin chans att prata.

– Då går vi ut, sa Mats och hela styrelsen marscherade på rad ut ur rummet.

Duvan var för kvällen möblerad som en biosalong och fylld till sista plats. Styrelseledamöterna gick ut i foajén och vidare in i ett sammanträdesrum, där de skulle vänta tills Gustaf hade pratat klart.

Kalle Persson, som tidigare på dagen hade utnämnts till tillförordnad vd av styrelsen, visste inte riktigt hur han skulle göra. Skulle han följa med styrelsen ut eller stanna och lyssna på Gustaf och personalen? Han bestämde sig till sist för att stanna. Det kanske var bra, om inte annat för att höra om någon i personalen sa något, som han skulle lägga på minnet.

Trots att Kalle var utnämnd vice vd hade han under många år mera fungerat som assistent till Gustaf. Men han hade även lyckats med konststycket att vara ”assistent” till flera av de socialdemokratiska ledamöterna i styrelsen. Hittills hade han kunnat förena sina båda uppdrag och Gustaf verkade inte ha riktig kännedom om att Kalle på något sätt spelade dubbla roller.

Det var heller inget medvetet dubbelspel som Kalle ägnade sig åt utan han var av naturen hjälpsam och serviceinriktad. Han försökte vara alla till lags, vilket innebar att han ibland utnyttjades av andra personer.

Gustaf, som hade haft vd-jobbet i drygt tio år, ställde sig längst fram i salen. Han var kraftigt byggd och stod rak i ryggen till synes obesvärad av den senaste tidens turbulens. Han tog fram ett papper ur kavajfickan, där han hade skrivit ner vad han skulle säga. Med klar och tydlig stämma berättade Gustaf om sin fleråriga kamp med vissa personer i styrelsen och hur han ansåg sig ha blivit förföljd av flera i styrelsen men tyvärr även bland personalen.

– Alla bra förslag jag kommit med, sa Gustaf, har snabbt gjorts om till ett förslag som kommit från någon ur den ”röda gruppen”, som han kallade den socialdemokratiska gruppen i styrelsen.

Det var inte någon hemlighet för någon att Gustafs politiska uppfattning låg mycket långt till höger medan majoriteten av styrelsen var socialdemokrater. Förutom vissa meningsskiljaktigheter i sättet att styra banken hade nu styrelsen fått reda på, via fackklubben, att Gustaf hade försökt att ändra sina pensionsvillkor utan att informera styrelsen. Förutom detta hade Gustafs fru Birgitta på bankens bekostnad bjudit några affärsbekantas fruar på lunch på stans finaste restaurang. Att dessa fruar dessutom var personligt bekanta och närmaste grannar med Gustaf och Birgitta, hade fått den röda delen av styrelsen att se ännu mera rött. De hade omgående bestämt: Nu ska Gustaf bort.

Mötet hade föregåtts av flera veckors smusslande. Gustaf var inte helt medveten om alla interna möten. Bankinspektionens revisorer hade varit på besök vid flera tillfällen och bankens egen revisionsavdelning hade haft bråda dagar. Fackklubbsstyrelsen hade haft ett flertal sammanträden. Normalt var fackklubbens möten alltid öppna, det vill säga öppna för alla intresserade. Vanligtvis fanns inga intresserade. Nu försökte emellertid många komma in på mötena för att få veta vad som hände, men nu var dörren stängd. Bankens styrelse hade också haft ett extra styrelsemöte under förmiddagen.

Erik Hellman, som hade anställts som personalchef fem år tidigare, hade sett sin chans. Han var visserligen partifrände med Gustaf men hade i övrigt inte mycket till övers för sin chef. Erik berättade gärna och ofta att Gustaf borde sitta inlåst med en räknesnurra. Han erkände Gustafs förtjänster som ekonom, men i de sociala kretsar där de båda ingick ansåg Erik att Gustaf var en katastrof.

Erik berättade gärna för sina grannar och rotaryvänner om Gustafs totala brist på social kompetens, liksom att Kalle var helt oförmögen att fatta egna beslut. Han menade att Kalle sprang till Gustaf för att fråga om han fick köpa en penna. Nej, i sina egna ögon var Erik den enda som var värd titeln vd för Jämtlandsbanken och nu skulle han ta chansen. När Erik märkte att Gustaf hade extra stora problem med styrelsen, tyckte han plötsligt att det var lämpligt att bli vänligt sinnad till fackklubben.

Han började i smyg studera fackklubbens nyvalde ordförande Bertil Bengtsson. Denne hade nyligen fyllt tjugotre år och Erik såg att han sannolikt var ett chefsämne. Bertil var duktig på att uttrycka sig och skulle nog ha all personal med sig, när Gustaf så småningom skulle få stå till svars för sina misstag.

Några dagar innan mötet i Duvan hade därför Erik bestämt sig för att bjuda Bertil på middag hemma tillsammans med sin fru Ulla och sin begåvade dotter. Monica, nitton år, hade bruna ögon och var mycket grann att skåda. Hon skulle inom kort åka till USA för att studera vid Harvard University i Boston. Hennes inriktning skulle bli internationell ekonomi och juridik. Erik hade tydligt talat om för båda att denna middag var viktig för honom och både mor och dotter förstod att de skulle vara trevliga mot Bertil, trots att han var ordförande i fackklubben och på något vis tillhörde en grupp som de normalt inte umgicks med.

– Välkommen Bertil, hade Erik sagt med mycket hjärtlig stämma, när han exakt på minuten anlände till deras eleganta villa högst upp i Karlslundsområdet. Karlslund var stans gräddhylla och här bodde Erik och Ulla bara två kvarter från Gustaf och Birgitta.

– Väldigt roligt att du kunde komma. Det ska bli trevligt att få sitta och prata en stund över en bit god mat. Eriks leende avslöjade flera guldplomber i överkäken.

– Tack för det. Bertil var lite avvaktande. Han kände sig obekväm över det överväldigande mottagandet, som han fick. Hans tveksamhet ökade när Ulla hjärtligt kom fram och hälsade och presenterade Monica.

– Mycket roligt att få träffa dig Bertil, sa Ulla. Erik har vid flera tillfällen pratat om dig.

Monica höll sig lite i bakgrunden, men Bertil kunde inte undgå att se hennes bländvita leende och hennes bruna, glänsande ögon. Fan, vilket fullblod, tänkte Bertil och besvarade hennes leende.

– Får jag bjuda på en drink före maten? frågade Ulla och gick blixtsnabbt in i sin värdinneroll. Erik brukar ta en martini före maten och jag hoppas att få bjuda även dig på en draja.

– Ja tack, stammade Bertil lite förvirrad både över välkomnandet men även över Monicas leende.

Bertil och Erik slog sig ner i var sin mjuk skinnfåtölj i vardagsrummet. Bertil tittade sig omkring och imponerades av den stilfulla möbleringen och konsten på väggarna. Monica hjälpte sin mamma i köket och i matsalen. Erik inledde samtalet lite trevande med att fråga honom hur han trivdes i sin roll som fackklubbsordförande. Bertil drog lite på svaret.

– Det är mycket spännande. Det händer mycket i banken just nu och jag känner att jag lär mig massor varje dag.

– Ja, det är lite turbulens, svarade Erik. Jag hoppas att vi hinner prata lite om det under middagen.

Strax efter kom Ulla och bjöd in dem till matsalen. En möbel i ek dominerade rummet. Runt väggarna hängde färgstark konst. Bertil kunde se att flera av tavlorna var målade av Bengt Lindström, ångermanländsk konstnär som nu bodde i Paris. De färgstarka tavlorna var en skarp, men praktfull kontrast till det i övrigt mörkt möblerade rummet.

– Varsågod och sitt, sa Erik och pekade på stolen intill Monica. Du får äran och nöjet att sitta bredvid min dotter ikväll.

– Tack för det, svarade Bertil och log mot henne. Jag hörde av din pappa att du snart åker till USA och studerar vidare. Hur känns det att lämna Jämtland?

– Tack det känns utmärkt, svarade hon. Även om jag kommer att sakna skidåkningen. Hon berättade sedan kort om sina tänkta studier vid Harvard University.

– Då tycker jag vi hoppar in på förrätten, sa Erik glatt. Min fru har gjort en västkustsallad, som jag hoppas du kommer att tycka om. Han fyllde sedan glasen med ett Rieslingvin, som Bertil uppfattade kom från Alsace.

Samtalet flöt bra. Erik var mästerlig på att hålla igång en konversation. Bertil kunde inte annat än imponeras av honom. Han var trevlig, lättpratad men gav ändå, på något sätt som inte Bertil kunde beskriva, ett överlägset intryck.

– Då tycker jag vi byter tallrikar så kommer jag med filén, sa Ulla. En älgfilé från våra marker i Ångermanland.

– Ja, jag jagar inte själv, förtydligade Erik med ett leende, men som markägare får vi ju riklig tilldelning.

Nu ändrade vinet i glaset färg. Erik serverade ett Cabernet Sauvignon från Bordeaux.

– Det här vinet är mitt favoritvin till älgfilé, förklarade Erik.

Bertil intygade att vinet verkligen smakade gott. Han hade de senaste åren tillhört en vinprovningsgrupp tillsammans med några av sina bästa kamrater och imponerade på både Erik och Ulla med sina vinkunskaper.

Så småningom kom samtalet in på situationen i banken och de problem som Gustaf hade med styrelsen. Utan att prata i klartext fick Bertil ändå helt klart för sig att Erik siktade på att ta över vd-jobbet om Gustaf skulle tvingas sluta och att Bertil inte skulle bli lottlös om han såg till att fackklubben stöttade honom.

När Bertil tre timmar senare gick hem till sin tvåa på Odensalagatan, hade han en obehaglig känsla i maggropen. Han bestämde sig för att denna middag skulle han inte berätta om för sina kollegor i fackklubben. Åtminstone inte ännu.

Samma vecka, som Erik hade bjudit Bertil på middag, hade Mats Lundholm haft gäster hemma hos sig. Han hade bjudit in några ur styrelsens röda grupp och Kalle från banken. Det var Per Karlsson, Edvard Eskilsson och Ella Svensson. Rune Söderberg var också inbjuden men hade strax före kvällens möte ringt från Storlien och beklagat att han inte hade möjlighet att delta. Anledningen var att Rune utan förvarning hade fått besök av Utvecklingsfondens ansvarige för turistsatsningar i Västra Jämtland. Rune gav dock Mats sitt fulla stöd inför kvällens möte.

Efter telefonsamtalet hade Rune tagit på sig kavajen och gått glad i hågen till Högfjällshotellet, där han skulle träffa Anette från Utvecklingsfonden. Hon var trettiofem år, hade långt mörkt hår och såg mycket spänstig och vältränad ut. Hon hade många gånger tidigare besökt både Åre och Storlien i samband med planering av investeringar i turistnäringen. Rune och Anette trivdes bra tillsammans och deras möten präglades av effektivitet. Hon gav alltid snabba och raka besked på Runes frågor, vilket han uppskattade mycket. Förutom att Rune uppfattade henne som kunnig, tyckte han om henne även av en annan anledning. Hennes vältränade kropp gjorde henne attraktiv.

Rune var alltid frikostig med sitt representationskort och bara de finaste vinerna dög, när Anette gjorde sina tjänsteresor till Åre eller Storlien. Hon uppskattade Amaroneviner och självfallet beställde Rune in en flaska till kvällens middag som bland annat bestod av fjällripa.

Kvällen slutade precis som flera andra kvällar när de hade haft sina överläggningar, nämligen på Annettes hotellrum. De gamla uvarna kan sitta där och fundera på bankdirektörer, tänkte Rune. Det här har de aldrig upplevt.

Mats bodde i en stor villa på Frösön i ett område som bestod av många gamla hus. De flesta var byggda som flerfamiljshus på fyrtiotalet. Hans hus var, liksom många andra i området, omgjort till en stor villa för en familj. Han hälsade gruppen välkommen till det informella mötet, som inte skulle protokollföras. Mats föreslog att de skulle sätta sig i vardagsrummet, vid det runda matbordet omgivet av sex stolar. Matgruppen i brunbetsad fura gav ett robust intryck där den var placerad i rummets stora burspråk. I rummet fanns också en brun, stor skinnsoffa och tre stycken skinnfåtöljer. Mats ropade med hög stämma på sin fru att hon skulle komma med något drickbart. Strax därefter fanns både Loranga och Coca-cola framme på bordet.

– Vi kan väl prata en stund först, så tar vi en kopp kaffe sedan, sa Mats och de andra nickade instämmande.

Alla hade varit hemma hos honom många gånger och kände både honom och hans hustru väl. De kunde därför prata i lättsam ton med varandra.

– Det är nämligen så att jag fått några rapporter som jag vill informera er om. Jag vill informera vår grupp innan jag pratar med Anders i morgon. Han borde också ha fått sin omgång av skrivelsen. Du Kalle får som vanligt inte känna till den här lilla sammankomsten, skrockade Mats. Du brukar ju ha ögon och öron öppna på det som händer i banken, vilket vi är väldigt tacksamma för.

Vår grupp, som Mats uttryckte det, var styrelsens röda grupp, alltså socialdemokrater i olika roller i samhället. Mats hade själv erfarenhet från politik i både riksdag, landsting och kommun. Samma meritlista hade Per Karlsson och de båda var i sina åsikter väldigt lika. Tappade i samma farstu, som de brukade skämta om. Mats var Östersundskille från födseln och Per var hemmahörande och uppväxt i Brunflo, strax söder om Östersund.

Ella Svensson från Funäsdalen, med två år i styrelsen, hade lyckats med konststycket att ännu inte yttra ett enda ord på ett styrelsemöte. Hon var mycket glad att det fanns karlar som Mats och Per som älskade att höra sin egen röst och hon behövde bara hålla med.

Edvard Eskilsson, även han från Östersund, var god vän med Kalle och hade två år i styrelsen.

– Rapporten är från revisor Örjan Holmström och visar tyvärr på en del brister i banken.

Örjan var auktoriserad revisor och hade egen byrå i Sundsvall. Han var en mycket väl ansedd revisor och var utsedd av Bankinspektionen att revidera Jämtlandsbanken. Att bli utsedd av statens myndighet var normalt något som bara revisorer från de stora firmorna blev. Nu hade han ambitionen att visa dem att han var värd sitt uppdrag och gärna tog på sig flera. Att vara revisor i bank och dessutom utsedd av Bankinspektionen var både statusfyllt och välavlönat.

– Örjan menar, att han har hittat saker som gör att vi måste ta Gustafs anställning under omprövande.

Mats räknade upp flera graverande saker.

SKRIVoVIN