Någon måste få veta

Text ur inledningen av boken.

 

Under helgen funderade jag mycket på Stina och vad hon ville prata om. Det var länge sedan jag träffade henne men hon hade omedelbart känt igen mig och hon hade nästan haft något desperat i ögonen.

Jag hade lekt med alla hennes barn. Bertil var äldst, fem år äldre än jag och hade blivit lite av en idol för mig. Ljust hår, blå ögon och bred över axlarna. Han såg vältränad ut men jag tror inte att han tränade speciellt mycket. Jag minns också att han var populär bland tjejer och det imponerade på mig. Trots att han vanligtvis var tystlåten, gav nästan ett blygt intryck, så pratade han lättsamt med de tjejer som han träffade. Strax efter sin artonårsdag hade han köpt sin första bil, en gammal, rostig och sliten Volvo Amazon.

Sven, som var Bertils två år yngre bror var duktig att reparera allt från cyklar och mopeder till bilar, jobbade nästan dygnet runt för att få Bertils bil i körbart skick. Han förvandlade bilen från att ha ett hackande motorljud till ett jämt och mjukt spinnande. Stötdämpare, säten och skärmar byttes och putsades. Det verkade som Sven njöt när han låg under bilen eller stod med huvudet långt nedborrat i motorutrymmet. Bertil njöt nog lika mycket, men han väntade nog mera på att kunna glida runt i samhället och visa sin blänkande pärla.

Sven var längre än Bertil och gav ett smidigt intryck. Vigheten hade han säkert allt krypande under alla gamla bilar att tacka för. Han hade nog också haft en hemlig dröm om att ha mustasch, för ända sedan de första skäggstråna hade vuxit fram så hade han varit mycket sparsam med att raka bort det som växte under näsan. Stina, den mycket gamla damen, möter på ett varuhus före detta grannpojken Olle. De börjar prata och hon vill att han ska komma hem till henne. Hon bär på en berättelse och säger att någon måste få veta.

 

 

SKRIVoVIN